Realist Vs Illusionist

Jag läste nyss ett inlägg om att man borde släppa sitt förnuft lite oftare och blev inspirerad. För vinner man verkligen i längden på att vara förnuftig alltid?

Jag är ju inte det kan tilläggas. Jag går på känslan att allt är möjligt hur långt upp i det blå jag än svävar. Jag har min bucket list med saker som kan tänkas omöjliga att uppfylla t.ex tyngdlöshet som är superdyrt. Men det är charmen med att ha drömmar och våga vägra förnuft. Det händer saker man aldrig trodde var möjligt. Vad säger att jag inte en dag skulle träffa någon som kan flyga mig högt upp så jag får sväva tyngdlös i ett flygplan?

Vi vet absolut ingenting om framtiden eller vad som dyker upp. Tror ni jag hade någon som helst aning om att jag skulle hoppa bungy jump när höjder alltid varit tortyr? Eller att jag skulle byta ut klackar och glitter mot merinoull, kängor och baby wipes? Nä och livet handlar väll om att inte veta och bara acceptera det.

Människor väntar tills de blir sjuka innan de vågar släppa sitt förnuft och leva. Våga gå på känsla, vilja och hjärta istället för att vara så förbannat kloka hela tiden! Resten av världen är det åt en så man kan lika gärna vara drömmaren … Den som vågar leva här och nu idag, den som tänker att allt ordnar sig och har förtroende och tillit till att vägen framöver både överraskar och ger oförglömiga upplevelser.

Jag kan inte ändra på min hoppfullhet, optimism, vilja och drömmande personlighet. Det tog mig 2 års träning att börja leva i nuet och det är ganska fantastiskt att inte ha en utstakad plan. Dessvärre vill många omkring en ha det och då fungerar det inte.

Jag trodde aldrig jag skulle jobba med försäkringar men just här och nu gör jag det. Och jag blir genom jobbet påmind om hur mycket människor skjuter upp livet, tills det är för sent. Förnuftet tar för mycket plats i våra liv. Tvärtom tror ju jag att man i slutet av resan kommer att le åt alla chanserna man tog. De gånger man vågade älska, vågade chansa och vågade gå mot alla odds.

Jag tror inte man ser tillbaka och tänker ”vilket bra liv, skönt att jag var så förnuftig” … I allafall inte jag. Jag tänker sitta där gråhårig och dement utan tänder och minnas mina äventyr och alla jag vågade älska trots att det innebar tårar. Jag menar inget bungy jump blir lika effektfullt som ett där man verkligen känner motstånd i varje del men ändå släpper taget, förnuftet, statistiken och faller.

Det är lördag hörni, släpp förnuftet idag!
Kram

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s