Realist Vs Illusionist

Jag läste nyss ett inlägg om att man borde släppa sitt förnuft lite oftare och blev inspirerad. För vinner man verkligen i längden på att vara förnuftig alltid?

Jag är ju inte det kan tilläggas. Jag går på känslan att allt är möjligt hur långt upp i det blå jag än svävar. Jag har min bucket list med saker som kan tänkas omöjliga att uppfylla t.ex tyngdlöshet som är superdyrt. Men det är charmen med att ha drömmar och våga vägra förnuft. Det händer saker man aldrig trodde var möjligt. Vad säger att jag inte en dag skulle träffa någon som kan flyga mig högt upp så jag får sväva tyngdlös i ett flygplan?

Vi vet absolut ingenting om framtiden eller vad som dyker upp. Tror ni jag hade någon som helst aning om att jag skulle hoppa bungy jump när höjder alltid varit tortyr? Eller att jag skulle byta ut klackar och glitter mot merinoull, kängor och baby wipes? Nä och livet handlar väll om att inte veta och bara acceptera det.

Människor väntar tills de blir sjuka innan de vågar släppa sitt förnuft och leva. Våga gå på känsla, vilja och hjärta istället för att vara så förbannat kloka hela tiden! Resten av världen är det åt en så man kan lika gärna vara drömmaren … Den som vågar leva här och nu idag, den som tänker att allt ordnar sig och har förtroende och tillit till att vägen framöver både överraskar och ger oförglömiga upplevelser.

Jag kan inte ändra på min hoppfullhet, optimism, vilja och drömmande personlighet. Det tog mig 2 års träning att börja leva i nuet och det är ganska fantastiskt att inte ha en utstakad plan. Dessvärre vill många omkring en ha det och då fungerar det inte.

Jag trodde aldrig jag skulle jobba med försäkringar men just här och nu gör jag det. Och jag blir genom jobbet påmind om hur mycket människor skjuter upp livet, tills det är för sent. Förnuftet tar för mycket plats i våra liv. Tvärtom tror ju jag att man i slutet av resan kommer att le åt alla chanserna man tog. De gånger man vågade älska, vågade chansa och vågade gå mot alla odds.

Jag tror inte man ser tillbaka och tänker ”vilket bra liv, skönt att jag var så förnuftig” … I allafall inte jag. Jag tänker sitta där gråhårig och dement utan tänder och minnas mina äventyr och alla jag vågade älska trots att det innebar tårar. Jag menar inget bungy jump blir lika effektfullt som ett där man verkligen känner motstånd i varje del men ändå släpper taget, förnuftet, statistiken och faller.

Det är lördag hörni, släpp förnuftet idag!
Kram

Annonser

Söndag

image

Söndag är den morgon det finns minst tider att passa och frukosten tar ett par timmar. Självklart har dagstidningarna sin resebilaga just idag! Smart! Och wow vad mycket spännande det finns att uppleva!

Nu är det bestämt att det blir en vinterresa … Dock inte bokat datum och destination. Garanterat är att det blir värme, strand och dykning.

Jag har smilat och njutit mig genom Svt Plays ” fridlyst” nu om kvällarna. Jag har återupplevt egna minnen i deras reportage om Borneo, Tanzania, sköldpaddor, urangutanger, näsapor, elefanter och hajar. Jag är sååååå glad att jag sett alla dessa platser och arter. Ni som har möjlighet att spara till resor- gör det och åk! Passa på nu, vem vet var morgondagen tar oss.

Det mest fantastiska med vår värld är allt vi kan upptäcka, uppleva och beundras av.

Puss på er, ha en skön söndag!

image

De små bergen är de svåraste

image

Ja det stämmer. De små utmaningarna och energifördelningarna i vardagen är den stora utmaningen. Att klara av små hinder, missförstånd, stor arbetsbelastning, stress och känslor. Och vinterkylan med sitt mörker.

Inför de stora bergen kopplar man på ett psyke och en fysik som klarar allt. Mentalt är man stark och extremt flexibel. Där är allt en fråga om när man kommer fram och hur man gör det, inte om eller varför … Fast i -15C kl 05.00 på en sådan höjd att man snarkar, flåsar och rör sig i den takt en rullator kan köra om, ja då undrar man varför.

Men hur får man samma inställning i vardagen? Den här som gör att man tänker att småsakerna är oväsentliga och det enda som egentligen spelar någon roll är kärlek. Och i kärlek ser man mer än småsaker, man kan tänka positivt om andra istället för negativt och framför allt är man tacksam och vet att det mesta ordnar sig och att man kommer dit man vill förr eller senare så man kan lika gärna njuta på vägen. Och om alla andra vill dra åt det stressiga hållet så behöver man inte dras med själv.

Idag ska jag koppla på den mentaliteten. Mörkret kan vara mysigt med värmeljusen, höstregnet lugnande för löpningen, kärleken underbar trots saknad och distans och vardagen full av roliga saker, inte en stressig agenda.

Börjar med att vakna 05.00 och ta en körlektion! Fullt ös och njuta på vägen … Av varje buske som rivs ner, varje kärringstopp och varje stund det är ok att köra på detta roliga sätt!

Torsdag! Tuuut tuuut