Ajöss och tack för fisken

Avslutande ord har efterfrågats och kommer därför här … Kvinnan är tillbaka i storstan -den plats där hon hör hemma sägs det. Resan må vara över för den här gången men äventyren fortsätter likväl i det fantastiska fenomen som kallas: Liv. Ja jag har gjort mig hemmastadd i lägenheten nu, är tillbaka bakom laptopen på jobbet och träffar nära och kära mest varje dag. Min soffa och säng har aldrig varit skönare och relationer aldrig viktigare att vårda.

Hur känns det?

🙂 Jag är tacksam över allt jag upplevt och varit med om. Jag är tacksam över alla underbara människor som väntat och följt mig.

Vad har varit bäst?

Nej, jag kan omöjligt rangordna varken länder, människor eller händelser men jag kan skriva ner lite av det jag bär med mig i hjärtat.

Vyn över Mount Everest och känslan att ha klarat alla mål jag satt upp fysiskt och psykiskt. Jag segrade inombords. När jag läste mailen hemifrån och all fin respons på att jag klarat det grät jag. Som jag grät. Satt i Namche och läste mailen på ett internetcafé. Var så otroligt ödmjuk över att ha så fina människor hemma som verkligen verkligen var stolta.

Att stå på den minnesplats som finns för alla som omkommit på berget. Där önskar jag att jag haft en pojkväns hand att hålla i. Det var lite småtufft.

Alla stjärnklara nätter: På Everest, på Mt Kinabalu och ute till havs i Filippinerna. Gudomligt vackert. När jag nådde Mt Kinabalu först av alla i gruppen var jag helt ensam uppe i mörkret, jag såg upp mot himlen och just då inträffade ett stort stjärnfall över hela. Starkt. Var så lycklig att jag inte hade en enda önskan 🙂

Alla skratt- av glädje, tokigheter, trötthet. Men även lyckotårarna för vad man själv är kapabel att göra. Tårarna med Annika inför sista etappen på Kala Pathar 5550m. Solen gick upp och vi kunde äntligen känna ett uns värme och bestämma oss för att vi tamefasen skulle upp hela vägen.

Tårarna i sovsäcken vissa nätter på Everest när jag trodde att huvudet skulle spricka av smärtor pga höjden. Ge upp fanns inte på världskartan.

Glädjen när helikoptern hämtade oss och jag insåg att vi kom därfifrån till slut. Duschen efter 14 dagars smuts på Everest … den var välkommen.

Varje gång jag fick tag på en god kopp kaffe 🙂

Tikka masalan i Katmandu.

Kaffe med en spirituell indier på flygplatsen i Kuala Lumpur 05.00 efter att ha sovit på golvet i 8h. Hade ett intressant utbyte om livets stora frågor.

All öl jag blev bjuden på av en annan indier i Lukla när alla flyg var inställda och jag inte visste om jag skulle hinna med mitt flyg till Borneo. Tuborg made it easier to handle.

Att forsränna och sedan kasta sig ner i ett hål från en klippa. Svinkallt men kul!

Räkorna och all mat ute i djungel-lodgen vid Kinabatangan river på Borneo. Maten var sååå mycket mer intressant än både apor och sköldpaddor.

Lyckan att vara duktig på att dyka, känslan av frihet och glädjen i att ta advanced och bara njuta hela vägen av ett dyk. Och alla glada människor jag mötte där. Få dyka Sipaden! Ligga på rygg under ytan och ha tusentals barracudor ovanför i ett stim. Och att sedan hamna mitt i ett stim med tusentals jackfish 🙂 glädje.

Känslan att öppna dörren till hotellet på Koh Lipe, stod ensam i rummet och hoppade av lycka! Så himla fint! Och tårarna som rann nerför kinderna när jag såg Ida och Petra komma … och när de åkte.

Min födelsedag: Alla samtal, sms, skype och brev jag läste och tog emot. Glömmer aldrig. Och Petra och Idas uppvaktande hela dagen och att bli alltför lullig och dansa i vattenbrynet hela natten och leva fullt ut 🙂

Att sitta bak på en motorcykel mitt i Bali och åka genom alla risfält. Kände mig som Julia Roberts i ”eat, pray, love”

Samtal på julafton och nyår var välkommet och fullt med kärlek 🙂 Vilken kärlek jag kunde känna från andra sidan jorden, att vi klarar alla avstånd i världen om vi vill.

Dykningen på Filippinerna bl.a. i en sötvattensjö där temperaturen steg ju djupare det blev. Att ha ena armen i kokhett vatten och den andra i kallt när man simmade fram. Och all vrakdykning vid Coron samt Apo reef med hajar och sköldpaddor och gruppen hamnade på 34m men skulle egentligen stanna på 20. Fan vad kul vi hade!

Nyår mitt ute på havet. De stängde av motorerna och jag såg alla stjärnor innan fyrverkerier och nödraketer fyllde himlen. Alla soluppgångar på havet- vad jag önskar att mina föräldrar kunnat se det.

Alla gånger de spelat Bon Jovi när jag behövt boost. Inför första dykningen på länge, mitt uppe i Namche, när jag satt i en farlig taxi i Manila och höll på att missa min båt. Och alla musiker runtom som spelat Bon Jovi-tolkningar för mig 🙂

Hårdrockskvällen med nya vänner och Cicki på Boracay hehe

Att se min bror på flygplatsen i Manila tillsammans med Cicki och Markus.

Att sitta med världens godaste, största och krispigaste croissant och en jumbokopp kaffe i Boracay och se solnedgången i form av en brinnande himmel full med segelbåtar i horisonten.

Frozen mango daquiri och mango över huvud taget i Filippinerna. Aldrig ätit något så gott.

Alla underbart fina ord och komplimanger av människor jag mött. Många av dem ser jag aldrig igen men där och då var mötet fantastiskt.

Att komma hem och se alla leenden och känna kramar från människor som älskar mig minst lika mycket som innan jag åkte… Ni är livet och äventyret på den här sidan om jorden och jag släpper er aldrig. Hur mycket människor och beundrare jag än mött världen över är det ett fåtal speciella man delar vardagen med och alla upp- och nedgångar i livet. Det är äkta och finns där oavsett. Vi delar inte bara en resa utan den stora resan.

Jag har lärt känna mig själv ganska bra och jag beundrar vad jag ser och byggt upp i 30 år utan att vara självgod och alltför osvensk. När man ser små barn ligga på gatan i Filippinerna och fattigdomen i Nepal blir man glad över att inte vara en bortskämd människa som sitter sur på frukostbuffén på det femstjärniga hotellet och knappt ser sin partner i ögonen. Hade jag haft en pojkvän där och då hade jag hållit om honom så hårt och sedan hade jag hoppat jämfota över att det fanns ost och yoghurt!!!

Jag har lärt mig en sak: Allt löser sig alltid. Och vi väljer våra vägar. Jag väljer att visa vem jag älskar och jag väljer att se livet från den ljusa sidan. Under just den här resan gjorde jag i stort sett allt jag ville göra 🙂 och det är en fin livsstil.

Tack och hejdå så länge. Kanske blir det aktuellt att ta upp bloggen igen i framtiden who knows?

”… You can tell by the way she walks that she’s my girl.
You can tell by the way she talks she woos the world.
You can see in her eyes that no one is her change
She’s my girl, My supergirl.
And then she’d say: ”It’s ok, I got lost on the way
But I’m a supergirl and supergirls don’t cry”
And then she’d say: ”It’s alright, I got home late last night
But I’m a supergirl and supergirls just fly”.
And then she’d say that nothing can go wrong when you’re in love
W
hat can be wrong? And then she’d laugh The night time into day …”

Reamonn: Supergirl

 

Näst sista dagen på mitt äventyr

Hej alla glada och trevliga människor. Det är en sista kväll som inleds på boracay nu. Jag har haft det så bra och det har varit stekande sol och värme varje dag. Vi har bara njutit av solen, maten, solnedgången och partyliv till småtimmarna.

Cicki och jag har bott precis vid stranden bland backpackers, och killarna mitt i smeten.. Bilder kommer… Imorgon åker vi till manila och hinner med en sista pad Thai med mango daquiris och sen så miguel Pilsen innan jag lämnar de andra som stannar kvar en natt.

Ja alla underbara som följt mig från Nepal med alla berg till solstrålarna och åldrandet… My äss hehe. Verkligen av hela mitt hjärta tack för alla fina ord som över jorden värmt min pepparkakssjäl. Detta har varit ett äventyr både fysiskt och psykiskt med så mycket variation av olika resmål.. Jag har gjort allt jag velat från att smaka på världens högsta berg, till djungel och superfin dykning, till yoga på Bali, med kryssning och de vackraste stränder jag kan drömma om. En bonus är alla nya vänner och gamla vänner som dykt upp och firat mig. Kärlek via distans som brinner fast vi inte kunnat ses, prata och dela vardagen som hemma. Det är fint.

Jag ser fram emot att se er alla och komma hem eftersom jag är genuint nöjd, tillfreds och lycklig över detta äventyr men även alla kommande hemma hehe. En summering av mina bästa ögonblick kommer men nu väntar boracay en sista natt.

Puss till er

Januari njuts på bästa sätt

Hej alla, här är familjen samlad och har det super! Ja ha ha ha herregud vi är lika loca allihop som det ska vara! Solar, badar och njuter av daquiris, grillat och massvis med red horse.. Dök med den största sköldpadda jag sett ojoj och kommande dagar väntar steka och äventyr med adrrrrenalinkickar och drinkar i floder.. Jepp det är en fin lördag, fredag? Ja hmmm vad är det för dag? Who cares? Puss på er alla från oss.