Håll i hatten, 2 månader kvar nu!

Hej alla glada, fina!

Det närmar sig. Om exakt 2 månader plockar jag med det sista för att åka ut till Arlanda och dricka en stor, dyr Eriksberg med en tequila ”on the side”.

Dykning och forsränning är det som det fixas och trixas med nu. Tror jag har hittat min dykarrangör för att ägna en vecka på Borneo åt dykning. Sipaden tänker jag inte missa för ingenting i världen! Jösses vilka vackra anläggningar och platser det finns! Inser att jag kan göra en bucket list med bara platser runt Borneo. Hur underbart som helst!

Humöret är på topp! Ikväll väntar ett spinningpass för att få benen att riktigt vilja springa uppför alla bergen. Belöningen blir dykning i världsklass direkt efter! Underbart! Helt himla underbart! Så mycket kan visserligen gå åt helvete fel tills dess ha ha men det är en del av äventyret. Hakuna matata all the way!

Och bäst av allt: Jag har två hela månader till att förbereda, njuta och glädjas inför resan! Vardagen är bara solig nu! Skickar några strålar till mina fina läsare.

Kram på er 😉

Annonser

En blick i backspegeln

Just nu den här tiden förra året hade jag för någon dag sedan landat i Tanzania. Livet före hade varit fullt upp med att packa och ordna med det sista inför resan. Vilket äventyr och lämna all trygghet hemma för att åka helt ensam. Jag hade aldrig tältat, aldrig sovit i sovsäck och trodde att merino-ull var samma sak som raggsockor. 15 plagg senare och med ett allt för överdrivet utnyttjat konto på naturkompaniet (ja så blir det när man införskaffar allt för vintern mitt i juli) satt jag i vardagsrummet på min north face väska och huttade en vodka. Oj!

Så mycket stöd och så mycket glädje hos alla fina människor hemma- det var nästan som att de skulle till Afrika de med. Jag har kvar vissa sms än idag för att påminna mig om vilka människor som betyder något. Den glädje och stolthet jag fick från Sverige när nyheten att jag kommit upp för Kilimanjaro spridit sig … Ödmjukhet.

Nu har det gått ett år. Jag kan knappt tro att det är möjligt för en människa att uppleva så mycket som jag gjort det senaste året- men jo det går. Mycket kan få oss att tvivla på våra förmågor och vilka vi är men en titt tillbaka så inser man att allt i slutändan handlar om kärlek: Till sig själv, till andra, till möjligheter i livet och istället fokusera på allt det bra och vara tacksam över det. Det mesta ordnar sig alltid.

De människor som imponerar mig mest är de som dag efter dag fortsätter att överraska mig. Och som lyckas skratta, förlåta, acceptera och känna kärlek varje dag. Jag önskar alla en person i närheten som finns där när det svajjar för livet är både upp och ner och vi gör bra saker men vi gör även knasiga saker vi lär oss av. Det handlar bara om att göra ett enda val: Att inte ge upp. Det är först då man faktiskt vill titta i backspegeln på det som varit och bara tänka ”wow”.

Kram på er

Uppladdningen har börjat!

Knappt 2 månader kvar och helgen i Sundsvall med ryggsäck uppför Södra berget gav energi och inspiration till följande träningsupplägg inför resan:

  • Måndag: Vandring med kängor och ryggsäck valfri tid och underlag
  • Tisdag: Spinning följt av styrketräning
  • Onsdag: Vandring upp och ner för Hammarbybacken vilket innebär 2- 3h med ryggsäck och kängor
  • Torsdag: Vila
  • Fredag: Styrketräning följt av löpning eller annan form av kondition
  • Lördag: Vandring upp och ner i Hammarbybacken igen 2-3h med kängor och ryggsäck
  • Söndag: Vila

Nu kör vi!

Var landar planet?

Aaahhh … Jorden har så många vackra platser. Jag var tvungen att verkligen lägga handen på hjärtat och fråga mig vilka jag vill se här och nu. Jag funderade på Sydamerika men mitt inre sa ”Mount Everest”. Jag vill bara känna styrkan av världens högsta berg. Även om jag inte klättrar till toppen vill jag kunna känna och förstå vad som drivit människor upp mot toppen med sina liv som insats. Så jag har bestämt mig för att planet från Arlanda går till Katmandu, Nepal för en vandring med ”Far away adventures” till  Kala Pathar (5545m) som ligger strax ovanför Everest Base Camp (5365m).

Ytterligare en annan barndomsdröm är Borneo med sin djungel, toppdykning och vackra stränder. Så jag tänkte: ”Va fan, två berg är en större utmaning än ett och jag vill känna hur stark jag kan vara!” Därmed blir Borneo mitt andra stopp och där kommer jag att bestiga Mt Kinabalu, och förhoppningsvis uppleva och se häftiga saker.

Efter alla berg är planen att möta upp två av mina vänner i Thailand på den lilla ön Koh Lipe för två veckor med sol och bad. Där firar jag även min födelsedag (30!).

Jag har ingen aning vad som väntar efter det. Det enda jag vet är att jag ska tillbringa nyårsafton på en båt i Filippinerna. Före och efter får vi se var resan bär. Drömmen är såklart att dela en del av äventyren med någon jag tycker om men det återstår att se.

3 månader senare kommer jag hem till Arlanda och möts förhoppningsvis av några glada ansikten 🙂 och lägger mig tacksamt i min sköna stora säng och ler.

🙂 Ciao

Hur började allt?

Allt började med att jag såg filmen ”The bucket list”. Trots att filmen inte är en av de bästa har den en sensmoral som fick mig att tänka på vad jag vill uppleva innan jag dör. Jag har alltid haft många drömmar och i den bemärkelsen har jag nog haft ett hundratal ”bucket lists” i huvudet genom åren. Men nu satte jag mig ner med papper och penna och skrev ner det jag verkligen vill uppleva. Jag valde ut några som jag tänkte uppfylla de närmsta åren, vissa utan att ha planerat dem och andra med förberedelse.

Efter några drinkar med en god vän hade jag valt ut de första och skrivit ner dem på en servett: New York för att se Bon Jovi live på hemmaplan och därefter själv resa till Tanzania och bestiga Kilimanjaro.

Året inleddes med New York och 5 dagar med Bon Jovi i New Jersey. En dröm jag haft sedan jag var 12-13 år och trodde att Jon Bon Jovi skulle bli min man.

Äventyr nummer 2 dvs. att bestiga ett berg ensam och hitta mig själv krävde en hel del förberedelse och var mycket nervöst! Detta blev en milstolpe i mitt liv på många plan. Att hitta mig själv tog lite längre tid men sidor och egenskaper jag inte visste fanns dök upp- som att jag har ett bra humör även på 5000 meter och är en av få människor som lyckas behålla humorn och skratta.Tårarna föll visserligen när jag såg toppen- Uhuru Peak (5895m) och känslan att stå på Afrikas högsta berg är minst sagt självförtroende och en vinst utan dess like oavsett vilka prövningar som möter en före och efter så är känslan att stå på toppen av ett berg ren styrka.

Uhuru peak, Kilimanjaro (5895)

😀 Hasta la vista